Måste erkännas att jag inte är jätteförtjust i hundägare, alltså förstå mig rätt nu, men många är extremt respektlösa. Att vara ute och gå med en hund är en otrolig skillnad mot att vara ute och gå själv, tycker jag. Jag tycker att man som hundägare kan flytta sig åt sidan, kalla in sin hund vid möten eller lägga den ner och alltid visa hänsyn mot dem man möter.
När jag hör saker som "jag skiter väl i om någon är hundrädd, det är så löjligt, min hund är ju snäll och går bara förbi" så blir jag mörkrädd. Det är personer som dessa som ger oss andra dåligt rykte, som gör att vi andra får sura blickar på oss och blir ständigt ifrågasatta. Det handlar inte heller bara om hundrädda personer, när jag kommer gåendes med Diva så förstår jag att även den hundkäraste av människa blir tveksam. Hon ser ungefär lika ödmjuk ut som en betongvägg. Genom att kalla in henne eller be henne att lägga sig ner så visar jag för den mötande personen att jag har kontroll, jag tycker att man ser en direkt skillnad på personen man möter, de ser tryggare ut och kan dessutom le mot mig/Diva och säga något snällt. Det som gör mig glad i det läget är egentligen inte bekräftelsen -att folk tycker att man har en duktig hund liksom- utan att man gjort en tveksam människa säkrare. För oss hundägare är det väldigt enkelt, har man hunden i koppel så håller man den på sin vänstra sida vid möten och har man hunden lös så är den uppenbarligen så lydig så att den kommer på inkallning/stannar/lägger sig på kommando och då finns det ingen anledning att inte visa det när man möter någon. Jag tror att vi kan påverka attityden hos icke-hundägare mycket, så kallade civilpersoner, haha. Jag vet inte hur många gånger jag har mött folk som med ilskna bestämda steg rört sig mot mig och Diva för att sedan tydligt vekna till, och till och med önskat mig en trevlig dag (!) när jag ställt mig en bit åt sidan och kommenderat "lägg dig" till Diva. Det är coolt hur mycket man kan styra andra människor genom sina egna handlingar, kill them with kindness. Fredagen kom och gick, spenderade kvällen på bio, såg nya hunger games. Katniss är så jävla badass, hon och Buffy tillsammans - det vore något! Det är alltid fint att titta tillbaka tycker jag, eller okej då, inte alltid, men en del saker är fina att kolla tillbaka på. Aquena är en sån sak, när jag var uppe i allt kring henne så var det verkligen bara mörker och sorg. Men nu i efterhand ser jag ljusglimtar och tänker ibland på henne, helt utan panikkänslor. Jag kan tänka på den sista dagen vi hade ihop och känna mig varm i hjärtat, den var helt perfekt. Vi lyckades undvika allt hon tyckte var jobbigt och hade en sån himla, himla fin dag. Vi spårade, badade, lekte med bästisarna, åt cheeseburgare och glass och kramades som om det inte fanns någon morgondag. Det fanns ju inte heller någon morgondag. Att boka en tid för att sluta någons liv är bland det tuffaste jag har gjort, jag ringde till vår veterinär och storgrät och hon förstod precis vad som gällde och sa bara "Jag är så ledsen för din skull Izabelle, det verkar som att det är dags?". Jag behövde aldrig säga orden, det var tacksamt. Grejen är att det var skit med Aquena, det var verkligen skit. Men jag är så tacksam över att hon var min, hon var faktiskt ändå en fantastisk, men trasig liten tjej och jag lärde mig så oerhört mycket. De minnena och de erfarenheterna vill jag inte vara utan, jag hade inte varit samma idag utan den där dosen galenskap i mitt liv. Det är sant som dem säger - det som inte dödar, härdar. Mitt inlägg från morgonen verkar av någon anledning ha blivit ett sticky-inlägg...
-Veckorna går så fort! Redan torsdag. Imorse möttes jag av en peppig lapp på jobbet, jag var på bra humör redan när jag kom hit men då blev jag förstås ännu gladare. Det blir en bra dag idag, önskar er detsamma!- Det är något lurt med bloggen. Nya inlägg från mobilen hamnar inte överst av någon anledning, hoppas att det bara är någon tillfällig bugg.
/ Hatarkrångel.com ... En liten liten apa! Inte världens charmigaste bild på mig, men hur gullig är hon inte? Lilla, lilla klätterapan! Alltid nära. Pang, pang, pang, lite så har dagen känts. Vi lyckades boka in allt på samma dag, så idag satt min chef i telefonkonferens i 2 h medan jag hjälpte elektrikern, höll alla odjur (Haha..) i schack och sedan kom två från tidningen hundsport på besök. Det skulle fotas hundar och provas kex, jättekul med omväxling i vardagen, bilderna ska komma med i nästa nummer. Tränade fartmoment på lunchen, ruta och dirigeringar. Dirigeringarna är fortfarande en lekövning och så kommer det förbli ett tag till, det är ju minst sagt ett tag kvar tills vi ska visa upp en sådan på tävling så vi skyndar långsamt. Rutan fick hon leta lite efter själv, alltid kul! Fjärren har äntligen börjat bli kul, vi varvar träningen med andra kroppskontrollsövningar, jag märker att det verkligen ger henne mer förståelse för att sättet hon rör sig på räknas. På vissa hundar är det kanske inte en fördel, att det blir för mycket funderande, men för en hund som Diva så är det precis rätt... Hon är ju ganska spontan och kan fortfarande hoppa upp i stå istället för att fälla upp, vi har mycket kvar att jobba med men jag är så glad över framstegen hon gör! Om jag lyckas få in en full fjärr i en kedja, med avstånd, med denna attityden och rörelserna så lovar jag att bjuda på tårta ;) Herregud, en lång väg att gå alltså... Frysen på jobbet är full med mat, härligt! Diva har börjat äta mer och mer ben, det fungerar bra hittills och magen hänger med fint i förändringen. Dessutom slipper man hålla på med tänderna för de håller sig kanonfina med ben i kosten, som musik för öronen för alla oss lata hundägare ;) Jag borstade tänderna på mig rottis varje dag, det har jag inte pallat göra med Diva om vi säger så. |