Måste erkännas att jag inte är jätteförtjust i hundägare, alltså förstå mig rätt nu, men många är extremt respektlösa. Att vara ute och gå med en hund är en otrolig skillnad mot att vara ute och gå själv, tycker jag. Jag tycker att man som hundägare kan flytta sig åt sidan, kalla in sin hund vid möten eller lägga den ner och alltid visa hänsyn mot dem man möter.
När jag hör saker som "jag skiter väl i om någon är hundrädd, det är så löjligt, min hund är ju snäll och går bara förbi" så blir jag mörkrädd. Det är personer som dessa som ger oss andra dåligt rykte, som gör att vi andra får sura blickar på oss och blir ständigt ifrågasatta.
Det handlar inte heller bara om hundrädda personer, när jag kommer gåendes med Diva så förstår jag att även den hundkäraste av människa blir tveksam. Hon ser ungefär lika ödmjuk ut som en betongvägg.
Genom att kalla in henne eller be henne att lägga sig ner så visar jag för den mötande personen att jag har kontroll, jag tycker att man ser en direkt skillnad på personen man möter, de ser tryggare ut och kan dessutom le mot mig/Diva och säga något snällt. Det som gör mig glad i det läget är egentligen inte bekräftelsen -att folk tycker att man har en duktig hund liksom- utan att man gjort en tveksam människa säkrare.
För oss hundägare är det väldigt enkelt, har man hunden i koppel så håller man den på sin vänstra sida vid möten och har man hunden lös så är den uppenbarligen så lydig så att den kommer på inkallning/stannar/lägger sig på kommando och då finns det ingen anledning att inte visa det när man möter någon.
Jag tror att vi kan påverka attityden hos icke-hundägare mycket, så kallade civilpersoner, haha. Jag vet inte hur många gånger jag har mött folk som med ilskna bestämda steg rört sig mot mig och Diva för att sedan tydligt vekna till, och till och med önskat mig en trevlig dag (!) när jag ställt mig en bit åt sidan och kommenderat "lägg dig" till Diva. Det är coolt hur mycket man kan styra andra människor genom sina egna handlingar, kill them with kindness.
När jag hör saker som "jag skiter väl i om någon är hundrädd, det är så löjligt, min hund är ju snäll och går bara förbi" så blir jag mörkrädd. Det är personer som dessa som ger oss andra dåligt rykte, som gör att vi andra får sura blickar på oss och blir ständigt ifrågasatta.
Det handlar inte heller bara om hundrädda personer, när jag kommer gåendes med Diva så förstår jag att även den hundkäraste av människa blir tveksam. Hon ser ungefär lika ödmjuk ut som en betongvägg.
Genom att kalla in henne eller be henne att lägga sig ner så visar jag för den mötande personen att jag har kontroll, jag tycker att man ser en direkt skillnad på personen man möter, de ser tryggare ut och kan dessutom le mot mig/Diva och säga något snällt. Det som gör mig glad i det läget är egentligen inte bekräftelsen -att folk tycker att man har en duktig hund liksom- utan att man gjort en tveksam människa säkrare.
För oss hundägare är det väldigt enkelt, har man hunden i koppel så håller man den på sin vänstra sida vid möten och har man hunden lös så är den uppenbarligen så lydig så att den kommer på inkallning/stannar/lägger sig på kommando och då finns det ingen anledning att inte visa det när man möter någon.
Jag tror att vi kan påverka attityden hos icke-hundägare mycket, så kallade civilpersoner, haha. Jag vet inte hur många gånger jag har mött folk som med ilskna bestämda steg rört sig mot mig och Diva för att sedan tydligt vekna till, och till och med önskat mig en trevlig dag (!) när jag ställt mig en bit åt sidan och kommenderat "lägg dig" till Diva. Det är coolt hur mycket man kan styra andra människor genom sina egna handlingar, kill them with kindness.