I skolan lär vi oss svenska, matematik, engelska och fysik. Vi lär oss att sy, att tälja och vi får göra experiment på kemitimmarna.
Självkänslan och vår egna inre styrka får vi inte lära oss att utveckla, vi får inte heller hjälp att finna det som just vi är bra på. Istället ska vi in i en ram, i den ramen lär vi oss alla på samma sätt och behöver samma tid för att utföra en uppgift, vi störs av samma saker och lär oss matematik enligt samma metod. Enkelt och bra i den där ramen. Fast är det så? Det finns jättemycket forskning som till exempel visar på att en del lär sig bäst genom att läsa och lyssna, andra genom att lyssna och diskutera osv. Det låter helt logiskt för mig, tänk så himla olika vi alla ändå är? Jag menar titta bara på hundar, hur mycket anpassar vi oss inte efter individen i träning? En del gör det visserligen inte, en del trycker in alla levande ting i ramar och hoppas att det ska hålla. Inte helt schysst tycker jag, så varför är det så i många skolor? Till vilken nytta?
Detta är tankar som dyker upp en snöig torsdagsmorgon, jag undrar hur man skulle kunna ändra på det...