Världens skönaste känsla kan vara att lägga sig nyduschad i en nybäddad säng med supermjuka lakan, kommer på mig själv med att tänka att livet nog inte blir bättre än såhär. Kommer sedan på hur deppigt det låter, nåväl, för stunden kan livet inte bli bättre.
Just i den här minuten var jag nöjd, tills jag klickar runt på internet och möts av det här märkliga fenomenet -igen klarar min ras förutom jag-, känner ni igen det?
Ni vet när du visar intresse för någons hund och det första dom säger är "Ja fast dom kräver sjuuuuukt mycket aktivering och man måste vara sjuuuuuukt duktig" och man ba "bitch chilla jag är inte intresserad jag sa att den var SÖT".
Hur som helst, om en person nu är intresserad av malle exempelvis så skulle jag aldrig komma på tanken att börja rabbla upp hur mycket jag tränar Diva och vilken tid det tar. Det räknar jag liksom med att man redan vet när man tittar på en ras. Om man inte frågar förstås, då svarar jag såklart att det tar en del tid och att det inte alltid bara är roligt men alltid ändå värt det.
Men till er som inte säger så, utan istället säger att det är så jääävla svårt, komplicerat och nästan omöjligt så vill jag bara fråga: Tycker ni att ni är bättre än andra?
För det är faktiskt lite så det blir - Du klarar nog inte av en sån här, men det gör faktiskt jag.
Visst är inte alla raser bra som första hund, vissa hundar har mer egna idéer och andra mindre. Men som jag alltid säger: Vill man klara det så kan man klara det.
Lilla kruxet här är just viljan, alla vill inte göra vad som krävs, ta hjälp och lägga den tiden och då kommer det kanske inte gå bra. Men det var inte för att du inte KUNDE utan för att du inte VILLE.
Jag är så satans trött på alla högmodiga människor, lite ödmjukhet dödar inte, jag lovar. Vill tvångsmata en del med pepparkakor tills dom kvävs och sedan återuppstår som snälla individer.
Nej nu ska jag återgå till att tycka att livet är fantastiskt i min mysiga säng.
Men snälla ni som läser detta, försök att vara snälla mot varandra så gör jag med det?