I vissa kretsar är det en rätt laddad fråga, hundar och barn, barn och hundar, hur gör man?
Som ren hundmänniska, icke ägare till några kids ;) , så har ju jag egentligen bara ett perspektiv.
Jag tycker inte att hundar är leksaker, punkt slut. Men där finns det ju också en gråzon, visst hunden är ingen leksak, men hur gör man kring hundar och barn? Det finns ju väldigt många nivåer mellan "inga barn med hundar" och "barnen får rida på hundarna".
Vi pratar ofta om att man "anpassar träningen efter individen", det gäller väl egentligen med allt? Vad klarar min hund och vad trivs den med? Något hunden klarar av kan man ju utsätta den för tillfälligt, något som hunden trivs med kan vara vardag.
Nu utgår jag från Diva, hon leker gärna med barn, men vill inte bli kramad och klängd på. Hon klarar dock av att bli både kramad och klängd då, men går undan om möjlighet finns, finns inte den möjligheten så kommer hon att bli obekväm. Då är det upp till mig att gå in och styra upp det.
Leken då. Diva älskar att leka, men är hennes typ av lek jättebra tillsammans med barn? Nej. Hon kan jaga bollar och släppa på kommandon ett par gånger såklart, men någon kamplek hade jag aldrig utsatt ett barn för. Risken hade också varit stor att den fina apporteringsleken snabbt blev till kamplek om man lämnade Diva med ett barn, risken är ju stor att hon inte skulle lyssna på "loss" då.
Man hör ofta om "hundar som är bra med barn", men barn som är bra med hundar då? För att det ska bli bra så ska det ju vara rätt hund och rätt barn. Ett barn behöver också lära sig hur man gör med en hund, Diva exempelvis är en snäll hund, men med ett barn som skriker och springer omkring som besatt? Det hade hon klarat av, men inte trivts med. Det är en ganska stor skillnad.
Som ren hundmänniska, icke ägare till några kids ;) , så har ju jag egentligen bara ett perspektiv.
Jag tycker inte att hundar är leksaker, punkt slut. Men där finns det ju också en gråzon, visst hunden är ingen leksak, men hur gör man kring hundar och barn? Det finns ju väldigt många nivåer mellan "inga barn med hundar" och "barnen får rida på hundarna".
Vi pratar ofta om att man "anpassar träningen efter individen", det gäller väl egentligen med allt? Vad klarar min hund och vad trivs den med? Något hunden klarar av kan man ju utsätta den för tillfälligt, något som hunden trivs med kan vara vardag.
Nu utgår jag från Diva, hon leker gärna med barn, men vill inte bli kramad och klängd på. Hon klarar dock av att bli både kramad och klängd då, men går undan om möjlighet finns, finns inte den möjligheten så kommer hon att bli obekväm. Då är det upp till mig att gå in och styra upp det.
Leken då. Diva älskar att leka, men är hennes typ av lek jättebra tillsammans med barn? Nej. Hon kan jaga bollar och släppa på kommandon ett par gånger såklart, men någon kamplek hade jag aldrig utsatt ett barn för. Risken hade också varit stor att den fina apporteringsleken snabbt blev till kamplek om man lämnade Diva med ett barn, risken är ju stor att hon inte skulle lyssna på "loss" då.
Man hör ofta om "hundar som är bra med barn", men barn som är bra med hundar då? För att det ska bli bra så ska det ju vara rätt hund och rätt barn. Ett barn behöver också lära sig hur man gör med en hund, Diva exempelvis är en snäll hund, men med ett barn som skriker och springer omkring som besatt? Det hade hon klarat av, men inte trivts med. Det är en ganska stor skillnad.