Herregud så trött jag är! Lite sömn, mycket aktivitet och lång tid i bil är ett välfungerande recept för trötthet. Men det betyder oftast också att man har haft kul, så värt det ändå, den där tröttheten alltså.
Diva har varit en katt bland hermelinerna under helgen, minst sagt. Men hon har fått roa sig ändå såklart, lydnad, lite näringsrutor (eller ok, torrfoder i gräset som jag klampat runt i) och sedan så har vi kampat så mycket så att jag har träningsvärk i armarna idag (!!!). Ett tecken på att det är dags att börja hänga på gymmet igen?Hmm.. Ja jo antagligen. Den överdrivna kampleken är för att hon övar sig på att lyssna och utföra saker korrekt även med en betydligt högre energinivå än vad jag har på henne i inlärning och överlag, tanken är väl att hon ska behärska sig och lyssna noga på mig. Vilken hon faktiskt gör, hon har gjort väldigt stora framsteg där. Samtidigt så varvar jag mellan hög energinivå och sedan packa ihop henne lite, nyttigt för Diva och för mig. Inte bara hundarna som kan ha svårt för att växla. Ifall någon undrade om Diva är trött efter helgen så jag kan meddela att det är hon INTE... Hon har ägnat kvällen åt att terra resten av familjen och att stirra på mig. Kul jul, imorgon ska vi faktiskt ut och springa igen..! Stopp. Rastning, riskerade livet och korsade E20 inte en gång utan TVÅ gånger... Maria fick sova en stund i bilen och nu är vi på gång igen! Har spenderat min helg i Tidaholm på TheLooks kennelläger, mycket trevligt! Mer om detta när jag är hemma :) Idag är det den 20 september, den här dagen för ett år sedan så hämtade jag Diva på Arlanda tillsammans med min vän Linda. Nervös, förväntansfull, spänd, glad, rädd, så många känslor kände jag då. Jag stod där med ett halsband som jag hoppades skulle passa, ett koppel och en påse Frolic. För Frolic skulle hon tydligen tycka mycket om. Min första tanken när jag såg henne var - Gud, så liten hon är! Och så fin! Första intrycket var att hon var en jäkla cool hund, helt oberörd. Bland främmande människor efter en flygtur så stod hon bara där, så stadig, trygg och tittade på mig med de där mörka pigga ögonen. Jag vågade inte vara riktigt glad på länge, granskade henne noga och analyserade allt, är hon verkligen såhär bra? Svaret är ja, hon är sådär bra. Kan inte i ord beskriva hur glad jag är i den här hunden och hur tacksam jag är för att just jag får spendera mina dagar med henne, min klippa, min bästa vän och mitt eviga stöd. Man klickar inte med alla hundar, det kan jag verkligen skriva under på, så att jag har hittat Diva är verkligen tur. Kanske ödet? Jag hade nog gett upp på hundar om det inte vore för den där lilla tokan. Så, jag är skyldig henne allt. Min lilla, älskade prinsessa! Är medveten om att allt låter så fantastiskt här, men jag ljuger inte när jag säger att det är fantastiskt och att Diva är otrolig. Men jag vill ändå att ni ska komma ihåg att man bara är så glad som man tillåter sig att vara, hur vi reagerar på olika händelser definierar verkligen vilka vi är.
Alla kan göra en höna av en fjäder, sedan har man helt plötsligt en jäkla massa fjädrar, som i sin tur kan bli hönor... Jag har inte skrivit långa deppinlägg (eller deppat för den sakens skull) om bland annat de gångerna som Diva bitit tag i mina kläder, med kolsvarta små ögon och vägrat släppa. Och hur jag hanterade det? Jag skrattade, höll igen munnen på henne och höll i halsbandet så att hon inte kunde kampa omkull mig och få vinst. När hennes blick sedan blev mjuk igen så kommenderade jag loss och belönade att hon släppte. Detta har jag berättat och fått kritik för, förstod jag inte att hunden försökte sätta sig över mig? Att jag skulle få problem? Att hon skulle gå ur hand? Det är trots allt en malle och mondioringhundar är ju galna! Vem var jag, en 21 årig liten flicka? Nä detta skulle inte sluta väl. Men jag valde att lita på min magkänsla och hantera hunden så som jag tyckte att hon skulle hanteras, alltså inte som ett monster. Gissa vad? Det har gått så jäkla bra! Och det är fantastiskt, livet med min galna mondioringmalle alltså... ;) Missförstå mig rätt, Diva får inte göra vad hon vill, men varför skulle jag vilja ge mig in i kamp med en hund som har mer kamplust än något annat? Jag vill bara säga att det finns andra vägar att ta och att man ska skita i vad folk tycker och tänker. Jag är skyldig mina fina vänner ett stort tack för allt stöd innan och efter Diva kom, och såklart ett stort tack till världens bästa Monica för ditt förtroende! Livet är allt bra fint ibland, så kom ihåg att vara glada mina vänner och bränn fjädrarna fort innan dom blir hönor ;) Målar mina naglar i en väldigt mörk skogsgrön nyans, de ser svarta ut på nageln men i rätt ljus ser man det gröna. Dessutom väldigt fint skimmer och väldigt mycket höstkänsla :) Gillart! Det finns hundmöten och så finns det tydligen svanmöten, idag dök en hel svanfamilj upp på ett led. Jag blev jätteförvånad och den spontana reaktionen blev att platsa Diva och klia sig i huvudet, vafaan liksom? Gå hem svanar! Men jag hann inte fundera så mycket, svanarna blev mycket upprörda så jag valde att vända och gå tillbaka. Eller ok, jag var tvungen att fota först, såklart! Djur är märkliga alltså, antar att ungarna inte kunde flyga men varför skulle dom flytta på sig över huvudtaget? Måste googla på svanar och höst nu, haha! Det är tydligen stor skillnad på att träna i regn och att promenera i regn, Diva var missnöjd i stort sett varenda meter av vår lunchrunda. Tills vi gick förbi konstgräsplanen där vi brukar träna, då la hon i ungefär 7 extra växlar och verkade lätt tjackpåverkad. Klassiker. Men nej, ingen träning blev det då och Diva fortsatte se sur ut.
|